Jag har nog aldrig velat erkänna att jag blivit mobbad. Det har varit någonting jag helst velat glömma och aldrig uppleva igen. Alla har vi någon gång blivit mobbade, men vissa har blivit det mer än andra.
Jag blev mobbad i sjuan, eftersom jag inte såg ut som alla andra, jag hade helt enkelt fel stil. Det har jag nog fortfarande, men jag märker att man inte reagerar lika mycket på mig längre. Ett annat skäl till varför jag blev mobbad är att jag alltid varit tystlåten.
När jag började sjuan var jag väldigt nervös och förväntansfull eftersom jag skulle börja i en ny skola, ny klass och för första gången på länge kände jag mig stor. Jag började som en helt vanlig tjej, men efter två veckor klippte jag mig. Mitt långa hår som räckte över halva ryggen böts ut mot en kortkort frisyr, det var ett väldigt stort steg för mig som aldrig haft särskilt mycket självförtroende. När jag kom hem från frisören var jag inte nöjd, det hade blivit för kort och jag ville inte visa mig ute bland folk. Jag var ändå tvungen att gå till skolan med ett hår som jag inte alls tyckte om, redan det var för mycket för mig.
När jag kom till skolan fick jag höra både bra och dåliga kommentarer, vissa sa att det var snyggt medan andra tyckte att jag liknade en kille. Jag glömde helt bort att några sagt att det var snyggt, det ända jag kunde tänka på var att jag var ful och att jag såg ut som en kille. Det blev inte bättre när de började kalla mig Martin istället för Malin. Först var det bara två-tre stycken som höll på, sedan var det i stort sett hela klassen. Jag försökte göra om mig själv så att jag inte såg ut som en kille längre, jag började sminka mig och köpte ett par högklackade skor. Skorna hann jag använda två gånger innan de började mobba mig för dem också.
Tillslut orkade jag inte längre och började säga emot, då blev det självklart mycket roligare att mobba mig. När jag inte orkade bråka med dem längre började jag skolka för att slippa deras eviga gnäll om mitt utseende. Efter en tid slutade jag skolka och började gå på lektionerna igen, jag låtsades att jag inte brydde mig när de kallade mig det ena och det andra, men innerst inne blev jag bara ledsnare och ledsnare. När en av dem började reta mig för att min kusin dött i en trafikolycka visste jag inte vad jag skulle ta mig till, hans död hade tagit hårt på mig och när de påminde mig om händelsen blev det inte bättre.
Som tur var slutade han som mobbade mig mest precis innan sjuan tog slut, när han slutade upphörde mobbingen näst intill helt. Det var väldigt skönt att veta att jag kanske någon gång skulle bli accepterad för den jag verkligen är.
Jag lät håret växa och sminkade mig mindre, började gå i kläder jag trivdes med och nu, idag känner jag att jag är mig själv. Jag har aldrig någonsin känt mig så mycket som Malin Aspegren som jag gör just nu. Jag kan fortfarande reagera när jag hör vissa ord även om de inte är ämnade för mig, det sticker till i magen och jag blir på min vakt, men nu kan jag behärska orden på ett helt annat sätt. Jag bryr mig inte lika mycket längre för jag vet att det finns dem som gillar mig precis som jag är och jag behöver inte ändra på någonting för att jag ska passa in. Nu blir det även lättare för mig att hjälpa andra som blir mobbade eftersom jag själv har varit i den sitsen.
Om jag skulle kunna ändra på någonting skulle det vara att jag inte skulle sagt emot, då hade de kanske slutat tidigare eftersom det inte var lika roligt att mobba mig längre, bara för att jag inte reagerade på det. Jag skulle inte heller gått och burit på det själv, jag skulle pratat med någon, till exempel mina föräldrar eftersom jag inte mådde bra av att bli behandlad på det viset.
